Natten kramar hårt och kallt och jag lossar på polokragen för att inte drabbas av panik. Eller är det kanske rent av inifrån kylan kommer? Och hjälper det verkligen att lätta på textiler när en gastkramande fara lurar i mellangärdet? Jag hinner inte spekulera mer i detta innan andnöden smyger sig på likt ett illamående i natten och jag inser att jag egentligen inte har något bättre alternativ att testa. För vem kan rädda mig från ett samhälle där jag plötsligt anses tillräckligt funktionell för stt pressas mot immanensens rand. Jag har fått det jag så länge önskat; jag har blivit kvinna på riktigt. Folk tror på det på riktigt. De ser femininitet istället för avsaknad av maskulinitet. Jag är inkluderad, till ett pris så högt att det inte på långa vägar är värt det. För det är ju djupt nere i mörkret min kreativitet existerar. Men även den är förstås djupt problematisk och fast i ett intet. Uteslutande för andra, lämnar mig ensam åt mitt öde i törst efter mänsklig samvaro. Närhet, som så köttsligt skriker efter sitt. Får jag det så lämnar kag kreativiteten i sitt hörn. Malandes i mitt undermedvetna. Vi är en olycklig kärlekshistoria; aldrig riktigt med varann, klarar oss inte utan. För när skapade jag något som är värdigt att kallas konst senast? Jag minns inte. När fick jag ljuv bekräftelse av andra senast? Jag minns. Mitt belöningssystem sänder ut dopamin som likt den ljuvaste honung fyller mitt sinne. Galla, kyla och smärta är det vi delar, jag och kreativiteten. Det jag känner bäst. Det jag vet kan blomma i framtiden, om jag bara ger det tid. Tid är det sista vi har men det mesta vi behöver. Eller om det är tvärt om, jag vet inte längre. Allt jag vill är att vi ska hitta en kompromiss. Att kunna existera i samförstånd. Det är värt varenda tragisk mänsklig relation jag haft.