Dyrka döden

Det är ett självemotsägande inferno som brinner i den version av verkligheten jag hoppas lyckas förnimma genom min lilla stund av kreativitet i livet på jorden. Självemotsägande på det vis att det inte någonstans vill förhärliga tillvaron min sida av människosläktet tilldelats. Vår lott i underkastelsens gravliknande tillstånd. Förstelande, tillbakahållande och fångande i immanensens mörker är inte en tillvaro värd att tala högt förskönat om, eller att lovprisa. Så långt är vi med. Men efter år av att ha förkroppsligat, och situationsbetingande burit en cis-kvinnas situation, vägrar jag acceptera att den manligt kodade verkligheten är den enda fri från stark känslobetingelse. Även om så verkar vara fallet i den negativa känslostorm kvinnliga värden utsätts för.

 

Där finns upplevelser, biologiskt medfödda eller ej, (LÄS: barnabärande, menstruation, dyl) som kvinnosläktet kodas med att uppleva. Från den stund att du kodas kvinna eller man kommer ditt liv att bestå av särskilt betingade upplevelser du med eller utan vilja, oreflekterat eller ej, kommer att finna dig i. Dessa upplevelser betyder ingenting i sig, biologiska eller kulturella, men de ges särskilda känslomeningar; även kallade värden.

 

I och med att det i världen inte finns något ont, gott, sant eller falskt så kan dessa upplevelser omöjligt existera för eller emot en levande varelse, än mindre för ett specifikt kön. Men när de som i vår mänskliga värld betonas och avskärmas för varelser med ett specifikt utseende på könsorganen leder detta till, om inte tudelade, så mångdimentionellt tvedelade, upplevelser. Därför finns där kvinnliga och manliga upplevelser, skiktade för olika typer av kvinnor och män förstås, som är inkodade med "sanning", "falskhet", "ont" och "gott". Det sanna och goda, om än neutrala, är de manliga upplevelserna och betingningarna medan avvikelserna lämnas åt oss med kvinnligt kodad kropp. Att jag skriver denna text kan ses som ett motstånd mot denna schematiska stympning av människans livsorganisering.

 

Jag vill blottlägga detta. För även om denna känslokategorisering, värdeimpregnering, i sig inte har en sanning så kan jag inte låta bli att misstänka att denna skadar individer i samhällsorganiseringen, i reflektionen av mannen. Den skadar kvinnor genom att värdeimpregnera oss till den grad att vi backar för honom. Detta hade förstås inte varit ett problem om inte jag som individ värdesatte ett liv i samhället, och ett produktivt liv. Det är först när jag transcenderar mot de värden jag impregnerats med som jag möter den osynliga väggen. Värdeimpregnering fungerar på det viset att jag inte kan utföra saker jag värdesätter om inte andra samhällskroppar kan föreställa sig att jag kan göra det, och därmed lämna plats. Och som det ser ut idag skaver mina värden mot andras. Vilket håller fast mig, liksom andra kvinnor, i immanensen.

 

Strävar jag efter manligt impregnerade världen är jag samtidigt fiendetillvänd. Vore det inte för honom så vore jag inte fast. Ingening kan bliva utan den så kallade andre, som förstås också är en illusion. Men denna illusion är fastnitad i människors sinnen och därmed fastslagen som den enda dikotomin, trots att könsmaktssystemet består av en blodkärlskrans snarare än ett vägskäl. Jag ställer kvinnliga värden mot manliga, liksom alla andra. Och att göra sig av med de kvinnliga, immanenta, till förmån för de trancendenta manliga vore att stympa hälften av det som kallas mänskligt. Men för att förstärka och påminna om dessa kvinnliga värden, och vrida på vad dessa kan kodas som, så vill jag visa min version av verkligheten. Mina värdeimplikationer. Detta kan många gånger tolkas som en försköning av den värdediskriminering kvinnor utsätts för.

 

Jag vill visa att mens kan vara så mycket mer än fruktansvärt. Men utan ett samhälle som kodade ordet, och fenomenet, hade inte detta varit ett problem. Hur konstruktivistisk kan jag vara? Hur mycket kan jag förhärliga negativt kodade kvinnliga fenomen utan att komma till punkten att jag i kritiken börjar söka den värdeinlindade "sanningen"? Vad ÄR, läs: mens ÄR jobbigt och förstympande av mänskligheten som individ. Och vad SKAPAS, läs: i det omgivande samhället har livet för menstruerande individer sina nackdelar.

 

Vart gränsen går, för hur samhällets faktiska inverkan på min kvinnliga kodning och hur konstruktivistisk jag kan vara utan att ta hänsyn till de känslor det uppbådar, är hårfin. Samtidigt som jag inget hellre önskar än att vara manligt kodad så inser jag att detta inte är på riktigt. Om en väldigt kort tid finns vi inte längre. Vad var då på riktigt, och vart lade jag min kreativa energi? Ingen vet. Kanske.

 

Jag ska tills dess släppa min debut med Beltane. Jag ska försköna våld, mensblod och starkt negativa känsloimpregneringar. Jag ska dikotomisera till den grad att människor greppar. Jag ska kunna göra mig förstådd en dårars och idioters afton. En afton där ingen funderar över konstruktionismen, min bundsförvant. Och en afton där människor, o så smärtsamt, inser att min sida av mänskligheten är större än de någonsin kunnat förutspå.