Döden nalkas
Kategori: Allmänt
Plötsligt, liksom ofta denna period, blir allt svart. Det tyngande handlar i närmsta om att ingen kan relatera. Hur mycket jag än letar finner jag ingen som har gått till de platser jag målar upp för mitt inre. Randen till avgrunden tycks mig ständigt nära. Det börjar alltid med en fruktansvärt kvävande känsla. Hur något obehagligt snart händer. Så börjar illusionerna du minns från din tidiga ungdom göra sig påminda från ingenstans. Alla de skeva föreställningar du hade om hur livet skulle bli. Nej, inte att jag skulle bli rik, snygg och lycklig utan att det allmäna samhällsmedvetandet fungerade på ett annat sätt. Att livet jag föreställt mig vore möjlig i denna värld. Men nu vet jag att föreställningarna kring hur min kropp ska fungera inte platsar i det jag kan leverera. Och oavsett om jag kunde det, vad skulle det spela för roll?
Allt är en illusion. Oavsett om vi vill det eller ej. Och vore det inte det så skulle min framgång te sig patetisk, vad det nu spelar för roll. Din stund på jorden säger de. Ja, vad gör en stund för skillnad? Mina stunder består av att måla upp en inre bild av hur jag försvinner till en annan värld. En värld jag inte vågar föreställa mig som en konkret plats då det fysiska i denna är det som fått mig att förlora hoppet. Men jag vet hur den känns. Den är ljus, sval och förmedlar en sinnesro som får ögon att tåras över dess frånvaro. Jag går inte närmare in än så utan tar bara ett mentalt farväl av samtliga deltagare i min nuvarande verklighet. Det är när jag kommer till den biten insikten om verklighetens bittra smak återvänder. För att kunna existera någon annanstans måste en först sluta existera här. Och den enda vetenskapligt erkända utträdet ur denna värld är självmord.
Det är nog här jag tappar verkligheten igen. Att planera sin självförvållade död är en fin balansgång mellan medveten närvaro och abstrakta föreställningar, som ju i standardtänket inte har plats i samma kammare. Den panikångestattack som ofta följer väcker en patetisk självömkan och snart är verklighetsflykten över. Jag orkade inte denna gång heller. Så vaggar man in sig själv i god tro om livets gångbarhet. Men så är det inte. Jag vet att jag en dag kommer att ta steget. Det är bara en frågan om tid. Snart, förhoppningsvis, kan jag lämna denna världen bakom mig.
För att knyta an till det första temat; få människor tycks kunna relatera till detta. Oavsett hur patetiskt du tycker att detta inlägg är så är jag en stark motståndare till individualistiskt tjabbel. Folk tror att jag är naiv. Men jag är uppriktigt bara förvånad över att inte var och varannan människa är med om detta ovan beskrivna. Jag har öppnat upp mig om detta för många människor, och de reagerar med förfasan snarare än igenkänning. Många kan beskriva liknande tankar, men det är som att de pratar om en annan, störd, person. Det är som att de under sina värsta hallucinationer stod nyktert bredvid sig själva och väntade ut skiten. Något jag aldrig kunnat, eller velat, göra. För jag vet ju att ju mer jag drar i mig själv desto mindre är sannolikheten att jag lyckas.
