Den evigt gnagande känslan av att aldrig ta sig någonstans. Att för alltid vara fast i en vrå man ibland kan sluta förnimma men som plötsligt befinner sig i doftsinnet igen. För det är alltid så det börjar. Jag förnimmar en lukt av svunnen tid och vet att snart slutar fysikens lagar gälla den subjektiva verklighet jag kallar min egen. Det enda som är konstant är kaos. Logiska förklaringar tycks med ens beiga och jag förkastar dem innan jag motvilligt tar språnget ut i universum. Jag frågar konstant vad fan jag gör här. Här finns samma skåpmat som alltid. Det som är omöjligt att hantera, för mig själv och för andra. Kunde jag inte stannat på min egen planet, andats in stanken och börjar skyffla dyngan jag försatt mig i? Nej, det är helt ointressant. Jag måste omfamna det totala mörkret dit ingen annan vill följa. Om än inte fysiskt så mentalt, i min värld, försöker de. I min fantasi bryr de sig. Och i min fantasi förkastar jag deras patetiska försök att sträcka ut en hand från det gemensamma prisma genom vilket vi tolkar världen. Jag springer och välter möbler bakom mig. Förhoppningsvis på dem. Det ska göra ont när jag lämnar vår gemensamma förståelse. De ska veta att jag famlar efter en annan förståelseram än vår gemensamma patetiska. Jag vill hitta en ny värld, en där skiten aldrig stinker. Eller nja, kanske snarare än där skiten från början inte är värd något. Hade jag egentligen brytt mig om det jag företar mig på jorden så hade jag kanske inte behövt ta i tu med problemen det medför. Kanske är det därför jag söker en plats dit ingen annan kan följa. Eller så är det bara den västerländska synden som fördöljer mig. Genom det filter av självförakt den speglar genom mig och min föraktbara kropp.