Dyrka döden

Jag vet att du inom ramen för vad som är att vara kvinna redan befinner dig i det som idag är du. Den illusion han skapat för dig för sin egen vinning. Jag vet att hans bekräftelse är som honungsnektar. Men du måste förstå att ramverket, inte han, är det som skapar den mening du känner i den olidliga underkastelse han försatt dig i.

Med ett nytt ramverk kommer ansvar. Du kan inte längre ta dig för av det han skapat som en förlängning av dig själv. Du har lärt dig att han är självklar, du ör särskild. Han har lurat i dig ditt egenvärde som kvinna. Att det enda du behöver göra för att göra ditt liv särskilt är att stötta det ramverk han har byggt upp med resten av det manliga släktet. Det han inte vill nämna är sin egen kamp för egenvärde; hans eget skapande, hans otörstliga kreativitet gäller inte dig, sägs det.

Inget kunde vara mer fel. Ditt egenvärde skapas inte i de nätstrumpbyxor du tar på dig för särskildhetens skull. Din särskildhet är en illusion. Så kommer vi till det största felslut för det kvinnliga släktet idag; rädslan för ansvar. Jag ser den överallt. Vi vet att vi har tillgång till världen endast i egenskap av komplement; han är vårt filter mot världen. Och tillskrivs vi inget egenvärde i att handla och beläggas med ansvar kan vi lika gärna undvika det och på så sätt också slippa de sanktioner som kommer med misslyckandet. Här är det dock en viktig variabel jag ifrågasätter, som samtliga tycks ta för självklar: hans blick. Att han är där och ser dig ta ansvar, samt misslyckas med det, tycks vara en given faktor för kvinnor.

Därför förespråkar jag det egna ramverket utan honom. Där ingen utom vi finns att döma dig. Där vi tar för oss på de egna villkoren. 

Jag är ingen förespråkare av kvinnor som härliga. Jag skyr härliga kvinnor. Världen vi skapar separatistiskt efter revolutionen är på inget sätt en härlig plats. Men, den skulle vara vår egen.