Dyrka döden

Idag är dagen jag anropar mina systrar som mördats i det forna mörkret. Genren jag tjänstgör främjar blod, eld och död vilket var precis vad dessa slavinnor blev utsatta för. De genomled ett människoöde så digert att till och med dagens djupt religiösa förkastar det.

Vad blev då konsekvenserna? Reste vi oss som ett enat folk, lade vi hankönet vid våra fötter och slängde vi dem i Hin håles djupa vallgrav? Nej, vi arbetade för reformer. Reformer att bli jämställda fienden. Vi fortsatte dyrka honom, mata honom, föda honom. Mitt ättsblod kokar i ådrorna av det obehag som vidkännes i det kollektiva förflutna jag delar med mina systrar. Argumenten kan vara att min blodtörst kommer för sent. Att nu har tiden sedan länge medfört sig jämställda reformer.

Jag vill inte se dem. Jag vill se det manliga släktet för vad det egentligen är; fienden. Som så många innan mig redan konstaterat. Andrea Dworkin, Valerie Solanas, Simone de Bevoir. De är glömda, fallna från himlen. Deras ord blev aldrig verklighet. Men inte för intet skall de spridas. Mitt liv ska vigas åt att sprida dem.

Vi är dina ryttare till helvetet.

Vi är dina våldsdåd. 

Vi är Mannaetorna som ämnar utrota det manliga släkte som förpestat mänsklig existens sedan begynnelsen.

Resan har bara börjat.