Dyrka döden

Jag tror att kvinnohatet är större än vi som kvinnor kan föreställa oss. I vardagen viftar vi bort det. Jag gör det själv. Jag låtsas inte om det, som om det inte gällde mig. Om jag bara visar mig värdig nog fattar ingen att jag är kvinna. Äntligen kan jag tänka så. Det tog mig många fler år än för de flesta att vaggas in i den skeva föreställningen. Mina väninnor verkar alltid ha haft det med sig. När jag kände mig för trängd för att ens våga gå ut gick de runt i sommarklänningar mitt bland kostymnissar och verkade så obrydda. Som att plaggen vi bär inte säger något om vårt mänskliga värde.

 

Jag vet att hade jag bara fötts till man så hade jag hatat kvinnor. Jag hade självklart kostat på mig det. Eller kanske inte hatat, men liksom at jag nu instinktivt vet att de flesta män ser mig som lite mindre värd så skulle jag självklart se på kvinnor på det viset. Att de inte är lika mycket människor och inte har lika djupa intressen som jag skulle jag ta som en självklarhet.