Det är så svårt att få livet att te sig begripligt. En aspekt av detta kan vara min så kallade personlighetstyp; de benämner mig med Aspbergers syndrom. Men syndromet å andra sidan är ju ett symptom på samhället vi skapat. Skulle det ens existera i nuvarande form utan den rådande omgivningen? Tvivelaktigt. Alla kategorier vi har för att försöka förstå det sinnesintrycken förmedlar. Omgivningen som aldrig självklart går ihop med min kropp får mig att tvivla på allt. Vad är jag, vad är vi, och vad är det vi säger oss vara? Frågor människan ställt sig i tusentals år absolut, och ofta kan vi sägas ställa oss bredvid livet och betrakta det. Ställa teoretiska frågor mot de förbestämda ramar vi ansett godtyckliga efter ett århundrades hypotetiskt deduktiva studier med godtyckliga utslag. Vad är kropp, finns det en själ, natur- och samhällsvetenskaper. Humaniora. Lösningar för människor är det som splittrar oss i politiska läger, även om vi är blåögdt överens om de vetenskapliga ramarna. Som heliga kor står vetenskaperna där, för våra politiska sprickor att mjölka.
Jag befinner mig i en period där jag paranoid ser sprickorna sammansmälta. Det politiska läget må i realiteten flyta ut, men jag har nått läget där jag inte vet vad som är på riktigt längre. I ett profiterande samhälle används min kropp på högsta exploaterande sätt. Hur kan jag veta vad som är sanningen? Betraktelsens öga har veknat och jag känner hur jag känslomässigt dras in i ett inferno av lögn. Vem är jag, och vilka förståelseramar finns på riktigt? Vad betyder äkta? Hur ska jag bringa ordning i det kaos som benämns livet? Vågar jag ifrågasätta vetenskapens begränsande ramar?
Idag går det att på förhand räkna ut hur min kropp kommer att se ut. Vilka egenskaper som utmärker mig. Hur termer benämner mig, svärtad av samhällets begränsande tolkningsramar som skrämmande nog tagit sig ända in i mitt innersta. Människor vet vem jag är, bara genom att betrakta mig. Känslan är kvävande.
