Individualismens förlamning
Kategori: Allmänt
För att vara stereotypt socialistiskt lagd så är jag en individualist ut i fingerspetsarna - en spontan gissning för mina tankar till att jag liksom alla andra är ett barn av vår tid. En Facebook-profil, ett häftigt CV, en konsumtionsinriktad image, tvingar oss in i kapitalismens hungriga käftar. Helt emot min egentliga grundideologi. Det värsta resultatet av detta är helt klart splittringen av det rådande ursprungsparadigm hos den grupp du sållat dig till. Och de samhällsstrukturer som letar sig in där - patriarkatet förgiftar allt, exempelvis.
Jag jämför black metal med sporten som den såg ut en gång i tiden. Ber om ursäkt för att jag inte på rak arm kan referera till fakta, men djupt nere i en låda har jag ett kompendium som gräver djupare i historien om sport som kulturellt fenomen. Hittar det snart. Kortfattat beskrivs hur kvinnor under de två stora europeiska krigen under 1900-talet tog sig in på arbetsmarknaden. Kvinnor hittade varandra, allierade sig, startade feministiska rörelser och intresseorganisationer. Männen var plötsligt tvungna att skaffa egna fritidsintressen för att kunna fortsätta vara den dominerande, homogena gruppen. Så var sporten född. På arenorna träffades de och slapp åter fruntimren.
Så när även kvinnor började sporta utvecklades detta till fler, manliga kulturella uttryck i männens desperata kamp att fly oss. För att göra en lång historia kort är dessa uttryck högst aktuella även idag. Ta mitt kärleksbarn; black metal. Inte förrän in på 2000-talet kan denna genre sägas blivit upptäckt av kvinnor. Tyvärr är det det uttrycket jag måste använda mig av; upptäckt. För hur vi än vrider och vänder på det så är det männen som skapat vår kultur. Sporten och musiken åtminstone. Vi "hakar på".
Jag vet att black metal fortfarande kan utvecklas. Genren kan bli så mycket morbidare, så mycket mer kritisk, så mycket mer satanisk och samtidigt utmåla oss som en värdig kultur. Men som det ser ut idag har vi självklart åter, som jag nämnt i tidigare inlägg, ett könskrig. Jag är allmänt emot att trycka ner individer i deras utformning, intellektualitet och intresseområde men pratar vi strukturellt så ser vi hur den kvinnliga sidan av black metal dras åt extremen gällande kvinnoförakt och immanens. Du ska, i större utsträckning än inom mainstreamkulturen, vara den snygga tjejen. Den visuella sidan av genren är det enda som räknas och kvinnor står fortfarande utanför, egentligen. Vi blev cheerleaders, inte sportutövare. Eller ens ryggdunks-supportrar.
"MEN CHEERLEADING ÄR OCKSÅ SPORT!" "SELFIES I SEXIGA MILJÖER ÄR OCKSÅ KONST!"
Att gestalta något för någon annan är det traditionellt kvinnliga. Medan männen försöker skapa en homogen enhet av (ibland oklara) ideologiska uttryck så finns vi där med tekannan när de behöver den. Och vi är så pass immanenta att vi inte ens ser att vårt bidrag som bäst hjälper dem att driva genren framåt. Att uppfinna black metal, eller egentligen dylika genrer, utifrån sina egna förståelseramar, som i dagens samhälle (med tanke på uppfostran och könssegregering) helt klart är könade är att skapa sig själv för män.
Jag önskar att jag kunde lämna dessa kvinnliga förståelseramar bakom mig. Skapa black metal (visuellt, musikaliskt, ideologiskt) på mina egna villkor. Men, jag lever inte i ett vakuum. Jag behöver andra, jag behöver ett kontaktnät och andra musiker och supportrar i min närhet. Och när de flesta av dessa lever i världen där kvinnor immanent sträcker sig efter män så blir jag svårtolkad när jag inte gör det. Folk drar sig undan, folk förstår mig inte. Det värsta är att folk ser ner på mig.
De ser kort sagt inte min önskan om kön som en högst sekundär variabel, eller om man ska dra det så långt att jag vågar säga att de inte ser min maskulinitet. De ser bara min avsaknad av femininitet.
Denna immanenta selfie-kultur kan idag gömma sig bakom individualismens förrädiska mantel. Den liberalism som förespråkar den starkes rätt att hävda sig för att dra mänskligheten till sin produktivitets rand slår hårt mot det enhetliga subkulturella klimat vi sade oss vilja förespråka. Häva dig själv inom rätt områden förespråkas friskt. Särskilt som förståelseramarna är så kapitalistiskt förvridna att könskriget letat sig in. En köttmarknad var det sista jag önskade black metal. Och det sista jag önskade åt mig själv.
