Dyrka döden

Bytt domän och klistrat in skit här. Känns bäst så, så kan vi lämna det förflutna bakom oss. Nu när vi ändå är på g kan vi lika gärna kicka igång riktigt jävla ordentligt här. Jag önskar på många sätt att jag blivit en Facebook/instagramperson som hjärndött gillar varenda jävla inlägg människor gör för att förverkliga sig själva (Selfies, "semesterbilder", bilder på sin egenproducerade skit, etc) men jag kan verkligen inte förmå mig.  "Jag ser ut så här och gör så här, är jag bra nu?" Hela mitt liv blev så fantastiskt när jag insåg att det inte finns något gott eller ont. Det finns bara makt (Voldemort-citat faktiskt. Första boken, sista kapitlet. Kan ge mig fan på att jag kollat upp sida om inte boken stod fem meter bort.) Jag måste hela tiden analysera den smärtsamma orsaken bakom dessa uttryck.

 

Just denna identitetspolitik vi lever med idag. Hur en hela tiden måste representera en identitet av en grupp för att anses begriplig gör mig så less att jag blir paralyserad. Judith Butler har skrivit en hel del om det, om "doer behind the deed", att "the doer" alltid måste vara just en "doer" som är godtagbar. Läs mer i hennes klassiker Gender trouble. 

 

Jag har aldrig varit en godtagbar doer. Jag är inte en trovärdig feminist, jag gör inte sådan typ av kvinnlighet på ett godtagbart sätt. Jag är inte våldsmotståndare, jag är inte ständigt rationellt resonerande, jag aktar mig inte för skuldbeläggande. Jag är inte en trovärdig hårdrockare då jag kodas kvinna och ändå inte är en sådan, jag tillför endast identiteten "sämre man" till genren. Och vi lever inte på Patti Smith eller Janis Joplins tid längre, nu måste du vara NÅGOT ANNAT för att bli vård något som kvinna i en mansdominerad bransch. Jag är inte trevlig, inte lätt att ha att göra med, inte resonabel. Jag kan inte sålla mig till en identitet som är trovärdig att skriva om på sociala medier, likesen uteblir och ingen fattar, eller missförstår, mitt budskap. Lägger jag upp en selfie misstolkas syftet med den, skriver jag vad jag pysslar med får jag konstig respons. Just för att folk inte kan placera mig.

 

Jag förstår folks förvirring kring mig, jag förstår människors bekräftelsesökande i kategorisk form, och jag hatar dem inte för det. Och liksom de flesta radikalfeminister ser jag samhällsordningen som boven i dramat. Och jag ser inte en inkluderande värld i sikte. Jag tvivlar ganska starkt på makten som möjlig att utjämna oavsett vart den hamnar. Bättre än så här kan det definitivt bli men jag ser inte en inkluderande värld som möjlig. Identitetspolitiken har alltid funnits