Dyrka döden

Jag läste ett inlägg på nån blogg idag om att vara kvinna. I allmänhet avskyr jag beskrivningar av upplevelsen att tillhöra ett kön; men nu när jag nördat ämnet ett par år har jag insett att det finns så många sätt att förhålla sig till skiten, och många riktigt givande.

 Folk talar om kön som essentiellt, som en biologisk funktion och yadiyadi. Men jag har börjat grubbla över det som enbart en upplevelse man varit och är med om i detta nu. Kvinnor och män formas in i olika roller och upplever därför olika erfarenheter. Detta gäller säkerligen även transpersoner beroende på vilket kön de förknippas med i sin blotta gestaltning, min erfarenhet till tals. MEN. Detta har jag, och hoppas många andra, vetat sedan urminnes tider, just idag bollade jag med tanken på att avsäga sig dessa erfarenheter och effekterna av det.

 

Jag är stark motståndare mot skitsnack som "människans fria val". Vi har inget jävla val, vi är resultatet av historien och samtiden. Men idag slog mig ändå tanken att micropåverkan påverkar så mycket mer än jag någonsin reflekterat över förr. Visst att olika kvinnor (och män) har olika erfarenheter av att bemötas som just kvinna eller man, men jag har alltid tänkt och generaliserat att det röda tråden är ganska tjock och bred ändå. Men nu när jag verkligen började fundera på vad ERFARENHET faktiskt innebär så insåg jag att det kan vara nyckeln till min transsexuella läggning.

 

Jag är konstruktivist ut i fingerspetsarna. Jag drar det så långt som att säga att en människas sexuella läggning och könsidentitet bygger helt på upplevelser och erfarenhet. Och eftersom att jag från början blev matad med att kvinna är det sämsta man kan vara och, av ett eller annat skäl, valde att vid 6 års ålder aldrig bli det så är det väl självklart att jag tio år senare stod där med förväntningar om kvinnoskap som jag varken förberett mig för eller hade någon erfarenhet av alls.

 

Jag resonerar som så att; när lärarna ropade på "tjejerna" så inkluderades inte jag. När aktiviteter var för "tjejer" struntade jag i dem. När mamma ville dela med sig av erfarenheter som tonåring slog jag ifrån henne. När lektioner i skolan delades in efter kön så deltog jag inte alls eller passivt. Jag hade få eller inga kompisar under uppväxten. Alltså förlorade jag många erfarenheter av att vara kvinna. När jag kom upp i övre tonåren tvingades jag att börja förstå att jag nu oundvikligen kodades kvinna, med stor sorg. Det helvete jag gick igenom förmår jag inte berätta för en levande själ. Och stundtals fortfarande går igenom. Men; jag märker en klar skillnad. Jag har socialiserats in i rollen nu, och jag är "botad" från det jag när jag var yngre beskrev som essentiell transsexualism. 

 

Erfarenheter är något man släpper in och gör sig mottaglig för. Och de är inte lätta att avsäga sig; att jag lyckades göra det under nästan tio års tid har antagligen att göra med intränad känslomässig känslighet i kombination med en omgivning som hatade kvinnor.