Dyrka döden

Det gör ont i genitalierna. Kniven skar djupt. Men alltid var det värt det för nu är det borta, nu finns det inte mer. Det enda fängelse på jorden som fängslar endast andra fysiskt men som bara orsakar min smärta och instängdhet. Nu hänger där en remsa kött, blottad för mig endast. Nu är jag svag till kropp men stark i själ. Den korta stund jag har kvar i denna del av verkligheten njuter jag av att sinnet äntligen besegrat kroppen. Nu är den kuvad, detta eviga fängelse av begär och smuts. Den som alltid bekräftat att i denna värld är jag fängslad när jag fängslar andra. Inte mer ska den tvinga sig på sinnet, övermanna det och tvinga mig göra saker som sliter i tu mig som varelse. Denna stund är kommen till slut, som jag länge värnat om mig och hatat det andra som för andras bruk nyttjats. Nu finns där bara evig smärta och en röd syndaflod av dött blod.

Det livgivande blodet framstår plötsligt som världsligt, som en upprinnande ström som leder rakt upp för fallet och in i viken dit jag kommer för att ruttna. Nu äntligen rinner blodet nerför och mynnar ut i havet; som början på ett äventyr. Jag lämnar land, lämnar kroppen kvar i viken och flyter med mitt blod nerför strömmen. Vart havet för mig är det ingen på land som vet, men jag vet att min tid för det okända vattnet är kommen. Jag ser mynningen närma sig, jag känner köttet slita i panik för att hålla ihop min varelse. Men det tricket går jag inte på igen, jag känner allt till köttets nycker. Hur det förrädiskt fört mig till platser dit jag inte ville gå. Hur rummet skavt mot kroppen som krupit längst väggarna medan sinnet skriker av obehag. Hur det bönfallit mig att släppa köttet som med sina smutsiga drifter alltid klamrat sig fast, ställt in sig och förrädiskt försökt agera martyr.

Försökt binda sig, kuva och förföra sinnet. Som ett trångt skinn på en alldeles för stor kropp. Inuti skinnet skriker ett behov av rum och ensamhet. Ensamhet och evighet som i ett parallellt universum bara fungerar utan kropp. Adrenalinet rusar. Kroppen skakar av olust medan sinnet skriker av välbehag och spänning. Snart ser jag mynningen. Snart blir den röda strömmen en kall yta på det evigt stilla blå. Snart försvinner paniken och den förrädiska feghet som representerar kroppen. Snart är jag ren, ensam och fridfull i en värld utan ångest och lust. Och fri från det bipolära fängelse som skadar oss för att komma åt sig själv. Och som skänker njutning åt dem sinnet hatar i det fängelse det självt var instängt. Det fängelse som nu hänger blödande längst låren och för mig mot friheten.