Alla HBTQ älskar ju disco
Kategori: Allmänt
Det finns så många luckor där ute som inte fylls av andra än (den vita) medelklassen. Feministerna som grävt där de står, i sin mammas och pappas trädgård i radhuset, om de haft det knapert. Sen blev de äldre och valde att hyra en liten etta i Stockholm, en med plats åt alla loafersen de skaffade i revolten mot allt det städade ordnade hemma i föräldrahemmet. Nu är det dags att leva några år "på gatan" med oss kids som inte föddes med ädelmetall i mun. Lite som när man läser Lady Gagas biografi, hur hon "hängde med dragqueens" och därmed titulerar sig "worst hipster ever" till allas stora beundran. Och hur hon som grädden på moset har mage att sen dra till med dängan "I was born this way" får mig bara att vilja förgöra något i min omgivning.
Anledningen att jag sitter här kan sammanfattas i viljan att spä ut alla dessa nymoderna identitetsbloggar á la den liberala anda vi idag lever i, där loafers och lila läppstift breder ut sig så långt ögat når. Här slipper ni sådant kan jag lova, och även om jag också skriker mig hes för queerklubbars rättigheter så hoppas jag fan att jag lyckas göra det från stället jag står på. (Obekväm i hörnet, letandes efter plats för båda mina händer i fickorna på skinnpajen samtidigt som jag får äcklade blickar från samtliga runtomkring. För nej, queerklubbar är inte en utopi där du slipper förakt om du sticker ut på fel sätt vilket du tenderar att göra i 99% av alla utrymmen som hårdrockare).
Och just denna blindhet inför sin egen position är feministidentitetens största handikapp. Jag känner det som att ingen på riktigt fattar hur jäkla långt ner en faktiskt kan hamna. När jag sitter på feministvernisager (obekväm, utstickande) och sippar det vin som bjuds på och börjar dra ungdomsanekdoter börjar underläpparna darra även på de mest "råbarkade" feministerna. Problemet är förstås inte att dessa är det enda som finns, men det är det enda som syns. Arbetarklassföraktet är sinnessjukt stort, och tyvärr även HBTQ-oförståelsen. Feministerna (som syns) anordnar klubbar för HBTQ-personer med "disco", "tilltugg", "trygga rum", "pedagogiskt pjolt". Precis vad vi behöver. Precis vad jag:
... vill ha, eller vad tror ni?
Och så sitter man där och berättar hur jävla dödsdyrkande, våldsbejakande, lyckonekande, kärleksföraktande och råkåt man är och får ett långsamt huvudskakande till svar. Varenda människa som startar upp en ungdomsgrupp för tjejer som inte blev som patriarkatet tänkt sig (FIKA för HBTQ! Lär dig DJ:a som icke-man! Ect) vet hur dessa tjejer är. Osäkra. Disco. Kärlekstörstande. Troligtvis homosexuella, men man får inte döma. Lättstötta. Behöver beskyddas. Låt oss alla behandla dem som porslinsdockor, för det ÄR JU SÅ SYND OM OSS!
Jag fattar att det står i er arbetsgivares policy att "alla ska känna sig välkomna till ert lilla kafferep" och att ni antagligen drar dit fler genom att utlova Lady Gagas senaste hit i högtalaren, men det jag finner mest fascinerande är att denna "Inkluderande" del av samhället helt bara skiter i oss andra. Eller ja, som min psykolog älskar att uttrycka det, "Du klarar dig själv Andréa! Du är en sån där stark person som kan bära andra på dina axlar."
Så vips var vi inne på det spåret. För att jag framstår så jävla hård i mitt black metal-skal, kan prata och föra mig i möblerade rum, och samtidigt är feminist, så ska jag plötsligt bära andra stackars jävla discotjejer "på mina axlar"? Då ska jag plötsligt vara så jävla härlig och bejaka detta eviga pjoltande och stöpande av dessa människor. Och när man skriver så här så kommer det alltid minst fem personer och ba "men nu skuldbelägger du! De svaga först i båten!" Ja, absolut, men när de gång på gång prioriteras i det feministiska räddningsprojektet får vi andra inget utrymme att ens öppna käften. Jag föddes inte till "stark, tuff, förebild", jag insåg bara att där fan inte finns en plats för mig på det livsbajakande discotåget som är det enda som erbjuds HBTQ-personer (och för den delen vita cis-kvinnor) idag.
