Dyrka döden

Hatiska konspirationer av feministisk metallskalle

Försvinn om du inte förstår

Kategori: Allmänt

Hur har man mage att bli hårdrockare (eller ens lust) när det svåraste man upplevt i livet var när guldfiskarna avled i ens tvåplans-villa? Blir alltid lika förbannad när övre medelklassen kommer och inkräktar på skit de inte fattar.

Nej. Det handlar inte om att "gilla musiken". "Gillar" du hårdrock kan du dra åt helvete. Drar du på Reinkaos på en fest för att du "gillar" den utan att bry dig, eller förstå, budskapet förtjänar du att dö. Det handlar om att ha sett, eller iaf förnimmat, Mörkret. Och det är bra jävla svårt utan en taskig barndom i bagaget. Och en taskig barndom är svårt att få till om man har en välfungerande kärnfamilj och dessutom är korkad.

Skulle kunna sväva ut hur långt som helst om detta. Men ska försöka hitta någon slags röd tråd för just detta inlägg. Jag skulle kunna kalla det värdemotstånd; att en del av att vara hårdrockare är att finna sin plats vid sidan av samhället i mörkret. Inte som en ful vänster-snubbe som kallar sig själv trotsig arbetare, utan detta ska gå djupt ideologiskt och sätta en livsstandard i det själsliga livet.

För min del kom dessa ifrågasättanden av självklara samhälleiga värden naturligt: jag fattar inte varför, och håller inte med om att, man ska ha en könstillhörighet. Jag är stor motståndare till att man ska vara snygg. Jag tycker inte att livet har ett egenvärde. Jag förstår inte, och håller inte med om, att lycka är eftersträvansbart. Jag tycker att ledsna och arga känslor är hjälpsamma. Jag förespråkar självmord som ett ultimat avslut på livet.

När jag i min ungdom blev hårdrockare fanns många av dessa tankar groende i mig, och jag blev djupt förvånad när jag inte fann dem hos likasinnade. Jag sökte mig till black metal för att jag anser att dess ideologiska prägel passar min egen livssyn. Så har folk mage att dansa på Marduks konserter. Folk drar på Burzum på en fest och är glada. 

Folk sitter i sina villor med mamma pappa barn och lyssnar på Bathory. Folk gillar varandras selfies och McDonalds på Facebook. Folk uppdaterar med glada gubbar bredvid sina corpse-paintade profilbilder. Jag fylls av ett hat utan dess like. Jag vill döda. Och jag kan på riktigt inte se hur man kan uppskatta musik som handlar om död och misantropi utan att stötta budskapet. Hur man som en korkad, samhällsstyrd människa vars viktigaste grejer i livet är "flickvännen, jobbet, fest, kompisar" kan åta sig att lyssna på (eller spela!!!) musik som ska få människor att reflektera djupare. Samma grej som när Moderaterna körde staten och kapitalet på sin valvaka 2006.

Sen förespråkar jag inte ett liv utan humor. Utan humor är du körd. Garva åt skiten, garva åt livet. Men sitt inte och var pepp med Slayer som "snuttefilt" när morsan och farsan är dumma.

 
Kommentera inlägget här: