Ska bli bättre på att uppdatera. Det finns ju en anledning att jag började igen. Jag slutar aldrig att fundera. Och just nu undrar jag över hur folk mår. Och vad fan är egentligen normalt mående? Hela min jobbiga övre tonår självskadade jag mig på ett eller annat sätt. Mina föräldrar kunde ibland till och med fnissa åt det när de sa att "det blir bättre om några år!" Nu är det fyra år sedan jag lämnade tonåren och väntar fortfarande på att det ska bli bättre. Då heter det plötsligt "när du blir äldre. Typ som jag." Tack mamma. Sen har hon mage att dra till med att hon minsann mått piss hela livet och att det antagligen ska vara så. Och då undrar jag lite hur fan man har mage att sätta fler liv till världen om nu allt är så piss större delen av livet. Och i och med att jag är "högfunktionell" som de så fint kallar det på psyket så prioriteras inte jag där heller. Oavsett hur mycket jag hotar med att ta mitt liv så är inte det riktigt legitimt tydligen. Då undrar jag mest; ska det vara så? Går de flesta runt med dödslängtan på regelbunden basis? Är det därför jag inte prioriteras? Sen fattar ju jag också att dessa människor jobbar åt staten vars högsta mål är att sätta människor i arbete. Har du redan ett arbete men mår dåligt ändå, tuff skit. Det är väl helt enkelt förklaringen. Det förväntas att dina problem ska gå att lösa utifrån, att har du allt som sägs göra dig lycklig (jobb, vänner, bostad, partner) så får du fan skylla dig själv om du inte är det.
På det viset borde man ju ha blivit liberal i sitt tankesätt. Prioritera sig själv och sitt liv och inte se orättvisorna som drabbar andra. Inte lida av dessa. För det är ju så, jag ver vad som potentiellt kan drabba mig för att jag är kvinna när man ser förtryck mot andra kvinnor. Jag vet att det ibland är en slump att inte jag drabbades. Jag hade gynnats på alla sätt i livet om jag bara hade låtit bli att bli kvinna, och ovanpå det inte blev bättre än män i mina prestationer.
