Dyrka döden

Att alltid ha sett ner på kvinnor tär på en, fysiskt och psykiskt. Jag har skadat mig själv mycket av denna anledning. Att förneka sig själv kvinnligheten i ett västerländskt samhälle är att förneka sig själv en stor del av det som är tänkt att bli ens personlighet. Och att jag genom hela tonåren kämpade emot med alla medel (självsvält, kvinnoförakt, försök till  isolering) har nog satt sina spår så djupt att jag aldrig kommer att fungera som en "vanlig kvinna". Jag kan helt enkelt inte förhålla mig till den förutbestämda ramen av vad som förväntas av en kvinnligt kodad kropp på ett korrekt sätt. Jag kan inte se de små men viktiga medlen i att förmedla kvinnlighet. Det tog mig år innan jag ens förstod mig på korrekta grunder. 

Detta gör mig förstås väldigt ensam. Nu när jag på många sätt kan uppträda som en godkänd cis-kvinna har jag plötsligt fått en beundrarskara bestående av båda könen. Men självklart känner jag att jag inte nått hela vägen fram. Jag känner de hårda sanktionerna mot min person när jag  plötsligt står blottad efter att ha slängt av mig kvinnodräkten i ren förskräckelse, något som händer ibland.

Jag blir avslöjad. Jag avslöjar Simone de Bevouirs sedan länge avmaskerade men glömda hemlighet; man föds inte till kvinna, man blir det.

Där står jag, blottad för världen att se. Och inte skäms jag heller. Varken för mina små pattar eller för att jag inte förmår hantera livet som en kvinna. Men jag slutar aldrig gråta för att det är exakt vad de förväntar sig av mig.