Drömmar bort
Kategori: Allmänt
Tvivlar på att detta kan fungera. Men likförbannat ändå här. Jag vet inte, men gissar att jag är långt ifrån ensam om att förnimma det mest förtjusande fenomen som finns i livet; att föreställa sig det vi så vackert kallar själ (tror inte på skiten) på en helt annan plats. Kanske i rymden, i en annan tidsålder, eller kanske (min favorit) bara ovan molnen? Ensamhetens sötma, kryddat med en flykt från den så evigt plågsamma verkligheten som aldrig slutar nöta sönder hela mitt jag. Det värsta jag vet är människor som på något sätt tror att de någonsin har känt en unik känsla. De brukar i regel vara otroligt självupptagna. Och se på oss andra som om vi vore kor på grönbete. "Ni skulle bara veta hur bra ni har det, annat är det för mig som är deprimerad.."
Yeah. Right. Jag tror att alal någon gång känt ungefär hela sitt känsloregister. Just jag lägger särskilt märke till, och håller kvar vid, verklighetsflyende tankar. Att slippa andra, att få leva ett normfritt liv. En helt sjukt underbar tanke som gör mig lyrisk och gråtfärdig varje gång, och jag vet att det är självdestruktivt men jag kan inte låta bli. Omfamnad av tomheten i rymden. Ljudet som inte existerar. Ensamheten, där inte ens fysikens jordiska lagar har makt över mig längre. Den totala friheten. Maktlös/friheten. Hur inte ens våra jordiska språk har ens ett uns inverkan. Hur jag flyter fritt över någonting som inte ens behöver existera, hur inga regler efterföljs och hur livet inte spelar roll.
