Dyrka döden

Hatiska konspirationer av feministisk metallskalle

Valborgstradition

Kategori: Allmänt

Nu är det Valborg igen. Glömmer aldrig mitt första Valborgsfirande som trots min extrema åldersnoja faktiskt inte var alls länge sedan. Jag var 17 år gammal och blev överförfriskad bland nya bekantskaper ute på landet. Inget jättespännande, men klart häftig upplevelse. Som de första ordentliga fyllorna brukar vara. Minns också att mina föräldrars relation till mig skog slint rejält. Morsan hade väl ändå väntat sig lite vin i parken med fina väninnor, inte kunde stackarn veta att dottern skulle sitta och se ut som en transperson med tuppkam (vilket ju var sanningen) och hinka hemkört. Nä, måste ge henne att man som tonårsförälder kanske har rätt i att bli något chockad. Normavvikande så till den grad att jag var oförståelig för omgivningen. När kag kom hem grät hon och undrade om hon varit en "dålig kvinnlig förebild". Lämnar det osagt, men kan utan att avslöja för mycket svara att ja, det har hon faktiskt.
Min pappa däremot såg det precis tvärt om. Han såg mig, osminkad eller ej, som en populär diskotjej som var ute och gjorde otukt hela nätterna. Han fattade verkligen inte att 70-talet var över och att jag var det töntigaste och konstigaste som gått på denna jord. Och vilket kvinnoförakt karln uppvisade, herre min skapare. Hade det varit hans son som var ute och knöt kontakter, söp och lirade musik så hade det antagligen varit en helt annan femma. Men nu ville han knappt veta av mig. För ve vad jag gjorde ute på kvällarna. Och jag var ju Duktig flicka. Hur vågade jag plötsligt sluta med det. Hela släkten hade ju höga förväntningar (men när jag drar fram elgitarren kollar de bort hela högen, vill inte veta av mig. Hårdrocksälskare hela högen, men har du ingen räkpinne mellan benen får det vara).

Nu bor man inte hemma längre och kan välja att bortse från detta. Trodde man. För fan vad allt sitter i.